Opossum Del II - Utseende och anatomi
50 formidabla tänder, spetsig nos, bukiga svarta ögon, läderatade öron, en svans med (viss) gripförmåga, ”händer” istället för fötter och, i många fall en pung för att bära underutvecklade ungar – det är grundreceptet för att ”bygga” en opossum.
50 tänder – är oftast det första man ser när man snubblar över en opossum i det vilda. Att visa tänderna, särskilt de formidabla hörntänderna, är en vanlig försvarsmekanism hos opossumsarterna. Men det är bara en intimideringsstrategi, och det är inte ens den enda bluffen i opossumrepertoaren. Mer om detta får man läsa i Opossum Del V – Beteende, nu tillbaka till tänderna. Med 50 tänder är opossumen en tand-mästare bland däggdjuren - bara få arter har fler tänder än en opossum, som visar inte minst än 18 framtänder (10 övre, 8 nedre), 4 hörntänder, 12 premolarer (eller främre kindtänder) och 16 molarer (eller bakre kindtänder). De sista 4 premolarerna är de enda ”mjölktänderna”.
www.creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons" rel="noopener noreferrer" target="_blank">
Bild: Didelphis virginiana, ungdjur. Credits: Tree & J. Hensdill [CC-BY-SA-2.0], via Wikimedia Commons
På var sida av den spetsiga nosen finns det ett par långa morrhår. Ett till par finns lite högre, intill kinden. Varje morrhår har en rot som sitter djupare än vanliga hårrötter, i en hålighet som kallas för sinus. Morrhåren, men även roten, är utrustad med ett invecklat nätverk av nervtrådar som registrerar ändringar i luftströmmen: rörelser, deras riktning eller ändringar i lufttrycket. Varje morrhår kan röra sig individuellt, oberoende av alla andra. I vetenskaplig litteratur kallas morrhåren för vibrissae – ett latinskt ord som är förknippad med verbet vibrare (eller vibrera på svenska). Med andra ord, morrhåren är känselreceptorer och det är viktigt att komma ihåg det när man hanterar en opossum – rör man vid ett morrhår sätter man igång ett försvar- eller flyktbeteende. Man kan också skilja mellan microvibrissae (eller små morrhår) som är specialiserade på objektidentifikation och macrovibrissae (stora morrhår) som används till kartläggning, avståndsdetektion eller miljöidentifikation.
Bild: Marmosa robinsoni. Credits: Esteban Alzate (http://calphotos.berkeley.edu), via Wikimedia Commons
Alla opossumsarter ser ut att ha svarta ögon och detta beror på att, i vanliga fall, det man ser av ögat är en ytterst utvidgad pupill; regnbågshinnan blir synlig bara om man undersöker en opossum i starkt solljus. Den utvidgade pupillen anses vara en anpassning till livet som ett nattaktivt djur. Djur som i fångenskap blir tjocka ser ut att vara skelögda på grund av fettet som samlas bakom ögongloben. Opossumar har i allmänhet en dålig synförmåga, men vissa arter har bättre förutsättningar: den primära synbarken (den delen av hjärnan som tar emot synintryck från ögonen) är relativt stor och mycket bättre utvecklat hos kortsvansad opossum (Monodelphis domestica) än hos nordamerikans opossum (Didelphis virginiana). Det är värt att lägga till att opossumar (så som alla andra pungdjur och monotremer) saknar hjärnbalken (eller corpus callosum) – en nervstruktur som hos de andra däggdjuren förbinder de två hemisfärerena.
www.jacobita.cl/) [GFDL (www.gnu.org/copyleft/fdl.html) or CC-BY-3.0 (www.creativecommons.org/licenses/by/3.0)], via Wikimedia Commons" rel="noopener noreferrer" target="_blank">
Bild: Thylamys elegans, credits: Yamil Hussein E. (http://www.jacobita.cl/) [GFDL or CC-BY-3.0], via Wikimedia Commons
Hörseln däremot är mycket mer känslig, men visserligen inte lika väl utvecklad som hos andra däggdjur. De flesta opossumsarter har läderartiga och relativ stora ytteröron, som viks ner medan opossumen sover.
Om de bukiga ögonen och de gulliga öronen påminner om en mus, den långa, fjälliga svansen påminner istället om en råtta. Undantag är, t.ex., arterna Glironia venusta och Lutreolina crassicaudata som har håriga svansar. Svanslängden och gripförmågan är korrelerade med livsstilen: arterna som är övervägande trädlevande är försedda med svansar som kan vara längre än själva kroppen och har större gripförmåga. Svansen kan användas som ett stödbälte när djuren klättrar, men också för att hålla balansen när de går eller för att bära byggmaterial (mer om detta i Opossum Del III – Hur bor en opossum – i det vilda och i fångenskap). Svansen är tillräckligt stark för att bära en opossums kroppsvikt under kortare perioder och att hålla djuret i svansen anses vara det bästa sättet (för både opossum och människa) för att hantera icke-tama individer.
Bild: Caluromys philander. Credits: By The Field Museum Library [Public domain], via Wikimedia Commons
Opossumar har händiga fötter: de bakre fötterna är utrustade med rörliga tummar (eller rättare sagt en rörlig stortå eller hallux) som saknar naglar. Precis som en människa (men inte en schimpans) kan nå fingertopparna med den rörliga tummen, kan en opossum nå tår topparna med sin rörliga stortå. Av alla opossum arter utgör vattenopossum (känd även som pungutter, Chironectes minimus) ett undantag – arten har istället anpassat sig till livet i vatten och utvecklat simhud mellan bakfötternas tår.
Video - Vattenopossum, Chironectes minimus, källa: ARKive
Även de främre fötterna är ovanliga hos opossumar. Fingrarna disponeras symmetrisk på var sidan av mellanfingret så att en opossum kan sprida fingrarna till 180 grader, vilket i sin tur ger en väldigt bra gripförmåga, särskilt när de klättrar.
Löpsedelbild: Mumin, en kortsvansad opossum visar tänderna. Credits: Ypsilon1, djurparker.ifokus.se / exotiskadjur.ifokus.se
Källor:
Brecht, M., Preilowski B., Merzenich M .M.. 1997. Functional architecture of the mystacial vibrissae. Behavioural Brain Research 84, 81–97.
Huffman K. J., Nelson J., Clarey J., Krubitzer L. 1999. Organization of somatosensory cortex in three species of marsupials, Dasyurus hallucatus, Dactylopsila trivirgata, and Monodelphis domestica: neural correlates of morphological specializations. Journal of Comparative Neurology 403, 5–32.
Kahn D. M., Huffman K. J., Krubitzer L.. 2000. Organization and connections of V1 in Monodelphis domestica. Journal of Comparative Neurology 428, 337–354.
Krause W.J., Krause W.A. 2006. Opossum: its amazing history, University of Columbia, Missouri.
Macrini T.E. 2004. Monodelphis domestica. Mammalian Species, 760, pp. 1–8.
Ravizza R.J., Heffner E.H, Masterton B. 1969. Hearing in primitive mammals, I: Opossum (Didelphis virginiana). The Journal of Auditory Research
- Redigerat 2022-04-17 15:33 av Niklas
:D mycket bra läsning!
# 2 Tack så väldigt mycket! Opossums är så underbara varelser att man vill bara skriva och skriva om dem :)
Jag vet inte vad som hänt just nu. Jag ville bara ändra något i artikeln, så att det inte ser ut som en "wall of text" på slutet. Men det blev istället ett slags dubbelt inlägg med samma tidstämpel som igår.
Lite senare uppdatering: det ser ut som alla artiklarna på iFokus har fördubblats :)
bra fortsättning:)
Har en liten tanke ang texten. Det står ju att possumarna kan bli "vindögda" om de är feta. Intressant då man ser många oposumar med galet utspärrade ögon och/eller skelögda. Den mest kända är kanske den tyska virginia opossumen Heidi.
#3 Tack så väldigt mycket igen :) Jag fick lämna pungen som nämns i receptet till delen som handlar om fortplantning.
Heidis fall (tack för att du nämnde det) var lite kontroversiell. Veterinären som tog hand om henne i Leipzig föreslog också att det kunde ha varit ett genetiskt "fel" (se infogat film från sekund 59 och fortsättning), med tanke på att Heidis syster också var skelögd. Men Heidi var ju väldigt tjock.
PS: vissa opossumsarter kan lagra fett vid basen av svansen, och fettlagrinen syns tydligt i Heidis fall, när man tittar närmare på svansen.
Grymt bra!
Keep up the good work!
#6 Tack så hjärtligt mycket!
Det kommer att bli lite mer anatomi in Del IV - Vad äter en opossum?, men också i delen som handlar om fortplantning, och i delen som handlar om utveckling.
Nästa delen, som sagt, handlar om Hur bor en opossum? :)
jag hittade detta intressanta ang livslängd för virginia opossum.
"Life span
Opossums, like most marsupials, have unusually short life spans for their
size and metabolic rate. The Virginia opossum has a maximal life span in the
wild of only about two years.Even in captivity,
opossums live only about four years.The rapid senescence of opossums is thought
to reflect the fact that they have few defenses against predators; given that
they would have little prospect of living very long regardless, they are not
under selective pressure to develop biochemical
mechanisms to enable a long life span.In support
of this hypothesis one population on Sapelo Island, five miles off the coast of Georgia,
which has been isolated for up to thousands of years without natural predators
was found by Dr. Steven Austad to have evolved life spans up to 50% longer than
those of mainland populations."
Det som är väldigt intressant med det isolerade beståndet är att de individerna utvecklat vissa genetiska mutationer. Altså det var inte bara att de levde 3-4 år (genomsnittet i fångenskap) istället för 1-2 som är vanligast i det vilda som man skulle kunnat förklara med avsaknad av rovdjur i ekosystemet.
tack för att du nämde det, jag kommer att ta upp livslängd i delen som handlar om utveckling
artikeln har uppdaterats med en otroligt fin film från ARKive, som visar en vattenopossum som jagar. Jag hoppas att ni kommer att gilla det :)
![[ammyscrib]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jättebra artikel! ser fram emot flera :)
Extremt gullig video också. Opossums är väldigt fina djur och då jag aldrig läst om dom innan eller har egna erfarenheter av dom så var artikeln en bra informationskälla att utgå ifrån. Tack så mycket!
tack så hjärtligt mycket. dell III är på gång :)